Kollegan - romantisk kortnovell

“Jess!”
Jag vänder mig om, känner hur regnet rinner ned längs ryggen. Så ser jag Liam stå hukad under ett paraply, bredvid porten till lägenhetshuset. Mitt leende är en egen varelse, som dyker upp utan min tillåtelse. Det är bara så jäkla härligt ute i det varma sommarregnet och att se min favoritkollega ökar bara känslan av nöjd lycka.
“Hej!” ropar jag tillbaka och vinkar.
“Vad gör du ute i regnet?”
Jag sträcker ut armarna och ler stort. “Njuter!”
Han skrattar till förvånat. “Ska du inte komma in en stund? Få en paus från vätan?”
Jag rycker på axlarna och går emot honom. Mina gympaskor klafsar glatt när jag sätter ner fötterna. En blixt lyser upp himlen när jag är framme hos honom. Han har mörka, lågt sittande shorts och en löst sittande t-shirt. Håret är rufsigt, som om det precis torkat från duschen eller han precis kommit från sängen. “Jag har inget emot den och jag kommer bara droppa på golvet om jag går in nu.”
Han tar ett steg mot mig, så att jag står under det stora paraplyet när åskan dundrar. “Vad gör du ens ute nu? Var är barnen?”
“Det är det fantastiska. Jag har barnvakt och eftersom barnen redan somnat sa hon att jag absolut inte behövde skynda mig hem.” Jag ler stor och sträcker ut armarna igen. “Hur ofta får man vara ute i ett åskväder med skyfall? Jag känner mig som ett barn igen. Bättre”, jag skrattar till, “för jag uppskattar det mer nu.”
Min leende blick möter hans och plötsligt är hans läppar på mina. Dom är mjuka, varma och… Han backar lika plötsligt. Ögonen är stora och läpparna särade. Jag tror att jag ser lika förvånad ut.
“Förlåt, jag… Du var bara så himla…” Han drar en hand genom håret. “Du var så jäkla söt och lycklig när du pratade om regnet och jag kunde inte… Jag har tänkt…” Han släpper ut en pust av luft. “Förlåt.”
“Nej, det var trevligt.” Det var det. Riktigt trevligt. Så trevligt att jag tar ett steg fram, tar tag i hans tröja och kysser honom.
Ett mycket trevligt läte undslipper honom och hans händer finner mitt hår. Han vinklar mitt ansikte och kysser mig. På riktigt. Inte något halvdant masserande av läppar. Djupa, ordentliga, sexiga kyssar som lämnar mig alldeles knäsvag och redo för mer. Vi stannar upp, andas samma luft, mina händer i hans, nu blöta, tröja, hans fingrar begravda i mitt våta hår.
“Det…” Jag harklar mig. “Det var oväntat. Och trevligt.”
Han skrattar till, lutar sin pannan mot min. “Oväntat trevligt.”
Så backar jag undan. Hans fingrar fastnar i mitt trassliga hår. Jag rycker till av smärtan men så skrattar vi igen.
“Jag tror att jag ska gå vidare.” Jag flinar upp mot honom. “Innan jag gör dig förkyld eller något annat hemskt.”
Han kliar sig i nacken med ett fånigt, urgulligt leende. “Erbjudandet om att komma in kvarstår, vet du.”
Jag gestikulerar mot mina genomvåta kläder med ett lurigt leende. “Kommer jag in nu kommer jag bara behöva klä av mig naken och vi kan väl ta det lite lugnt med det?”